Tal i synagogan 2016-11-09
G
|
uldheden
”Var kommer du ifrån?”
”Guldheden!
Jag kommer från Guldheden”, brukade min mamma svara.
Frågorna
var nästan alltid välvilligt nyfikna. Den som frågade var nästan alltid genuint
intresserad, en representant för ett Sverige som blir allt svårare att
urskilja.
”Jag
kommer från Guldheden”, blev svaret, med en blandning av humor och blodigt
allvar. Ingen
av mina föräldrar var särskilt talför när det gällde detaljer. Mamma Herta, från Wien, talade mycket
om tiden i flyktinglägret i Schweiz, revyerna hon var med att sätta upp och
stjärnorna hon träffade. Hon sjöng ofta, lika ofta Wienska lieder som judiska.
Pappa,
från Hamburg, talade egentligen inte alls, inte om det. Vi skulle slippa höra
om allt elände som han tvingats utstå. Vi skulle skyddas. Men kanske ville han
inte heller tänka på det som hade varit, och framför allt inte på det som
skulle ha kunna vara, om det inte hade blivit som det blev…
Pappa
hade huvudvärk, varje dag så vitt jag kan minnas. Ofta svår huvudvärk. Han
måste ha konsumerat tiotusentals Dispril under min uppväxt. Pappa var jämn i
humöret, sällan riktigt arg, men inte heller riktigt glad och översvallande. Mamma
var gladare, men också mycket argare än pappa. Hon kunde explodera för
ingenting. Precis som ungdomarna från Afghanistan som går i förberedelseklassen
på Lindåsskolan där jag är rektor. Efter åtta månaders flykt, kränkningar,
trakasserier och våldtäkter, och nu ett överhängande utvisningshot, kan en
diskussion om var pennvässaren skall stå utvecklas till en ursinnig konflikt. Minnet
av katastrofen är ju inte hanterbart för de allra flesta. Ångest och förtvivlan
tar de vägar som för stunden är tillgängliga.
U
|
ppvärmning
Det
började med små, små steg; uteslutning i det lilla formatet. Redan 1933
uteslöts judar ur sångföreningar, idrottsklubbar och andra sammanhang. Inget
våld, bara en uppvärmning, en påminnelse om den egna överordningen. Inget nytt
heller, och absolut inte exklusivt tyskt. Imperialismens propaganda hade legitimerat
folkmord och gränslös grymhet i Afrika och Asien långt före Goebbels; engelsmän,
fransmän, belgare. Och tyskar också, förstås. Alla hade de god övning i att se
sig själva som övermänniskor. Nu handlade det bara om att påminnas, ingenting
nytt, lika lite som antisemitismen.
De
små, små stegen fick även min familj uppleva; först skolbyte, sen skolförbud. Förbud
för judar att anställa icke-judar, inskränkningar som hela tiden byggde på idén
om över- och underordning, renhet - orenhet. Propagandan fanns överallt,
målmedveten, skicklig: före filmen, en journalfilm där judefrågor diskuterades
till bilder av råttor. Skolbarnen
fick räkna ut hur många småhus man kunde bygga om man inte behandlade svårt
sjuka judar. Systematiskt avhumaniserades judar, homosexuella, romer och
funktionshindrade. Steg för steg bröts människors förmåga till empati och
rättskänsla ner. Steg för steg förflyttades människors moraliska gränser så
långt bort att inga brott mot mänskligheten längre skulle vara omöjliga. Så
långt bort, att det mest otänkbara inte bara blev tänkbart, utan t o m
välkomnat, omfamnat och bejublat!
K
|
ristallnatten
Min far, Gert Levy, hade en kusin som
hette Hans. Genom Hans, som förde noggrann dagbok, vet jag en del om
händelserna runt novemberpogromen. Hans hade lämnat Tyskland 1938 för att
studera i Holland. Strax därefter, skriver Hans, åkte Herbert (min farfar) och Arnold
(Herberts bror) till Norge som representanter för ett engelskt företag i
kemibranschen.
Hans
fortsätter: ”Natten den nionde november 1938, den så kallade kristallnatten,
ringde familjens speditör i Hamburg till mamma och till moster Kätchen; skicka
omedelbart pojkarna till Norge, de är 16 år och i stor fara. Jag har ett fartyg
som seglar i morgon”.
”Pojkarna”
var min pappa Gert, hans bror Horst och deras kusin Kurt. I januari 1939
anlände övriga familjemedlemmar till Oslo, utom Hans som kom i juli -39.
Under
mycket dramatiska omständigheter flydde sedan familjerna till Sverige. Mina
föräldrar träffades i Stockholm efter kriget, blev kära och gifte sig. Farmor
och farfar och pappas bror Horst bodde i Göteborg. När Horst begick självmord
flyttade mamma och pappa hit, först till Fredriksdal, så småningom till
Guldheden. Pappa gick in i farfar Herberts textilföretag och mamma blev hemmafru.
Fast jag vet att hon drömde andra drömmar, precis som pappa. Även min farmor
begick självmord, när farfar gick bort.
Man
kan tycka att min familj kom lindrigt undan, men riktigt friska blev de aldrig
mer. De var vid liv, men riktigt friska blev de aldrig mer.
A
|
tt förstå
Några hundra meter från Brandeburger Tor
i Berlin finns monumentet över Europas mördade judar. I det underjordiska
museet på samma plats finns det, på golvet i en av salarna, förstorade fragment
av brev, vykort, dagböcker. Några hade skrivits i koncentrationsläger, andra på
tåg utslängda genom fönstren. Några var skrivna på vykort, andra på det
tillgängliga; biljetter, en tygbit, i något fall toalettpapper. Ett av dem är
ett vykort daterat 26 september 1942. Den då 38-åriga Susanne Burinovici var
fängslad i Drancy, ett transitläger för franska judar som skulle deporteras
till utrotningsläger i Centraleuropa. Susanne skrev så här till sin dotter
Claudine:
Ӏlskling,
se till att hålla ihop med Michel. Låt er inte föras till barnhemmet. Skriv
till pappa, kanske kan han hjälpa er, och skriv till Paulette. Be körsnären
mitt över gatan om råd. Kanske kommer Gud att förbarma sig över er. Vi åker i
morgon, jag vet inte vart. Jag kramar dig, i tårar. Jag skulle så oändligt
gärna vilja hålla dig i mina armar igen, mitt stackars barn, vi kommer aldrig
att ses igen.”
När
Förintelsen siffersätts och beskrivs med kartor över koncentrationsläger, med detaljer
om avrättningsmetoder och analyser av nazisternas propaganda, blir den inte
begriplig. Lika lite som den europeiska tradition som den utvecklar, den som Sven
Lindqvists beskriver i sin bok ”utrota
varenda jävel”. Lika obegriplig som händelserna på Santiagos
fotbollsstadium 1973, lika obegriplig som My Lai 1968, lika obegriplig som IS
bestialiska övergrepp. För enbart fakta blir aldrig kunskap. Att konstatera
grymhet är inte detsamma som att förstå den och inte heller någon garanti mot
ny grymhet. Därför måste vi förstå det enskilda människoödet, öppna oss för den
enskilda människans smärta och förtvivlan. Först då, när grymheten hugger tag i
oss och tvingar fram tårarna i våra ögon, får vi verklig kunskap. Först då, när
vi har lurat våra hjärnors sinnrika försvarssystem, kan vi göra något åt att
förhindra ny grymhet.
1973
krossades drömmar i Santiago. Min syster Adrienne och jag var fruktansvärt
upprörda, men jag kommer ihåg att mamma sa att det ändå inte var någonting i
jämförelse med Förintelsen. Och på ett sätt hade hon ju rätt; vad är 3500
människor mot sex miljoner? Men jag undrar vilken skillnad det gör om bara mina
tånaglar dras ut eller om tre till, eller hundra till eller en miljon till
utsätts för samma tortyr. På makronivån är det skillnad, men för den enskilda
människan är det betydelselöst.
”Jag skulle så oändligt gärna vilja hålla dig i
mina armar igen, mitt stackars barn, vi kommer aldrig att ses igen.”
Dessa
rader som Susanne Burinovici skrev i Frankrike 1942 skulle kunna skrivas var
som helst på vår jord idag, i morgon, i övermorgon. Det är det som är den stora
tragedin.
A
|
tt agera
Var kommer du ifrån? Jag kommer från
Guldheden, svarade min mamma. Jag vet inte vilka smärtor hon hanterade på det
viset.
Men
jag vet vad jag som människa, jude och barn till människor som nätt och jämnt
undkom det värsta, måste göra: Jag måste våga känna människors smärta och förtvivlan,
som den var min egen; gråta med dem som gråter, blöda med dem som blöder. Inte förblöda, inte gå under, bara förstå. Jag måste våga andas in ångesten hos
människor som fruktar för livet hos sina närmaste. Människor som lever i ett vakuum
där framtiden i bästa fall är ett oskrivet blad, i sämsta fall inte är alls. Inte så det förlamar, bara ger mig
riktning.
Jag
vet också att jag som människa, jude och barn till människor som nätt och jämnt
undkom det värsta, måste genomskåda dem som vill hindra mig från att förstå på
riktigt. Vi måste genomskåda dem som vill hindra oss från att förstå på
riktigt! Oavsett om det handlar om omaskerade antisemiter, islamofober eller
rasister av annat slag. Oavsett om det handlar om politiker som argumenterar
förståndigt om hur vi har nått taket för vår förmåga, om hur välfärdsstaten
knakar i sina fogar, om hur det lilla landet helt enkelt inte mäktar med mer… Oavsett
om det handlar om slipsklädda antidemokrater som oroar sig för de demokratiska
värderingarnas framtid, eller män som hatar kvinnor som säger sig frukta för
jämställdhetens undergång.
Oavsett
vilka försök som görs för att få mig att sluta känna måste jag genomskåda dem. Och
jag måste berätta för andra om det. Den offentliga retoriken har förskjutit
vårt normsystem igen, 83 år efter nazismens maktövertagande. Idag är vi beredda
att tillåta kompromisser med människovärdet som hade varit otänkbara för bara
tio till femton år sedan. Kristallnattens barn och barnbarn måste stå främst i
ledet. Det är vi som måste hävda varje människas omistliga värde, för vem skall
annars göra det?
T
|
ack
för att jag fick tala med dig idag. Jag heter Mikael Levy och frågar du mig var
jag kommer ifrån, så kommer jag att svara: Guldheden!
2016-11-09
Mikael
Levy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar