Friheten att välja

Valfriheten, individens svängrum. Det fria, rationella valet bygger på fullständig överblick och förmågan att analysera och jämföra de tillgängliga alternativen. Skulle det mot förmodan bli ett rationellt val, blir det rationellt ur ett individuellt perspektiv; vad är bäst för mig, vad är bäst för min familj? Valfriheten är individens svängrum.

Det finns en tes inom den klassiska liberalismen som säger att individens frihet bara begränsas av andra individers frihet. Denna tydliga begränsning är borta i nyliberalismen. När Reinfeldt dundrar tesen valfrihet i ekots lördagsintervju bryr han sig inte om empirin som visar effekterna av det fria skolvalet. Han accepterar att några individers frihet inkräktar på andra individers frihet, något som blir helt oundvikligt i ett samhälle där individens svängrum prioriteras. Han avvisar all kritik mot det fria valet som ideologiskt motiverad och därmed ointressant. Reinfeldt själv företräder förstås inte någon ideologiskt motiverad ståndpunkt! Det fria valets välsignelse är faktum, kritiken ideologisk.

Politisk retorik, ja visst. Det skulle kunna få vara det, och bara det, om det inte handlade om en bild av hur det faktisk har blivit. Alldeles bortsett från det faktum att Reinfeldt hellre tar till sig OECD-kompisarnas analys än skolverkets, när det gäller det fria skolvalets effekter, blir det uppenbart att frihet är ett mycket relativt begrepp. Ingen frågar mig om jag tycker det är ok att mina skattepengar går till vinster i välfärden. Jag kan inte välja bort marknadstänkandet ur den offentliga sektorn. Jag kan inte välja bort New public management. Våra nuvarande makthavare ger mig inte möjligheten och det finns ingen realistisk, alternativ maktkonstellation som tänker annorlunda. Ibland är valfriheten uppenbarligen starkt begränsad.

I vissa sammanhang är de flesta överens; få ifrågasätter regler om rökning och det är nog allmänt accepterat att man sänker volymen efter klockan 22. Flertalet förstår att det måste finnas lagar som förbjuder t ex stöld. Det innebär att det finns acceptans för en begränsning av den individuella friheten. Jag är övertygad om att den sträcker sig en bra bit bortom de mest uppenbara begränsningarna. Människan är bra på solidaritet.

Jag tror att det är nödvändigt att ibland göra val för människor. Vi lever i ett samhälle, och samhällen kräver allt som oftast lösningar som inte alla tycker är bra. Därför kan den gamla liberala tesen om frihetens gräns tjäna samhället väl. Blir valen dåliga ersätter vi de folkvalda med andra folkvalda som gör andra val. Genom att prioritera valfrihet delegerar de folkvalda såväl ansvar som ångest till individerna och resultatet blir inte till flertalets gagn.

Valfriheten är individens svängrum, inte samhällets. Valfriheten gagnar framför allt dem som redan har alldeles för mycket svängrum och missgynnar det flertal vars frihet dagligen inskränks av statsstödda aktörer. När klyftorna snabbt ökar i samhället, och det gör de nu, får vi en ökad polarisering som medför ökat våld och hat. Att alliansens ledare i sin ideologiska berusning inte ser, eller vill se, denna koppling är problematiskt. Att socialdemokratins ledare inte gör det är tragiskt.

Mikael Levy

Inspirerad av ekots lördagsintervju 12/4 2014. Lyssna på http://t.sr.se/RcsYNj