Ordning och reda

Det är ingen som önskar något annat än ordning och reda, och självklart handlar detta ytterst om respekt. Så långt är det inga problem att hålla med Jan Björklund. Han bedyrar att det inte är lärarna han är ute efter, de skall stärkas (detta valår, min kommentar) säger han. Då måste det väl vara barnen som är fel då? Eller är det egentligen tecken på någonting helt annat, ett samhällsfenomen? Hur ser det ut med oss vuxna? Smaka på tonen i de sociala medierna, se hur förnedrings-tv i olika former vinner allt större popularitet. Det finns inga enkla samband, men det är rätt troligt att barn som slänger skräp på golvet har föräldrar som gör det samma, för att nu ta ett ganska oskyldigt exempel. Det finns en mängd andra aspekter också; att lärarna inte hinner se alla barn, inte hinner bekräfta dem. Att alltför många barn tar med sig föräldrars ångest och bristande framtidstro till skolan. Att alltför många barn tar med sig frustration hemifrån, frustration som kan rikta sig mot skolan, men också mot invandrare, hbtq-personer, mot snart nog vad och vem som helst. Tror Björklund verkligen att möjligheten att kasta ut en elev från en lektion överhuvud taget förändrar något? I bästa fall blir det lite lugnare inne i klassrummet en stund, men det leder inte till förändring. Det gör bara ansatsen att försöka förstå varför barn stökar, varför barn är respektlösa och skolkar.

På presskonferensen ställde Bengt Hansell några frågor som uppenbarligen besvärade Björklund. Hans poäng var att försöka förstå: om eleverna skolkar och beter sig illa måste det bero på något, eller är svenska barn genetiskt belastade? När Björklund ställer frågan om hur skollagen har påverkat situationen handlar det om de utökade befogenheter för lärare som skulle komma tillrätta med ordningsproblemen, dvs symptombekämpning. Om lärarna får tillräckligt stora befogenheter så löser vi problemet med respektlöshet och skolk? Tror han verkligen på det?

Metta Fjelkner som skall utreda detta har i sina direktiv även fått uppgiften att föreslå nya åtgärder. Låt oss hoppas att dessa är anpassade efter den tid vi lever i och de barn som faktiskt går i vår skola. Svaret på varför en del av våra svenska elever har svårt med respekten kan säkert delvis sökas i deras hemmiljöer och mediala verklighet. Det kan vi inte göra något åt i skolan. Men vi kan ändra på skolan. Om skola innebär att bli sedd och bekräftad, att bli hörd och att få arbeta med frågeställningar och innehåll som är angelägna för det enskilda barnet, då är vi antagligen på god väg. Om arbetssättet dessutom utgår från den tid vi lever i och om varje individ möts utifrån hens behov och utifrån hens förutsättningar är sannolikt halva jobbet gjort. Låt oss hoppas att Fjelkner tar fasta på detta i sin utredning, så vi slipper ytterligare reformer som handlar om repression.

http://www.regeringen.se/sb/d/1454