GP-bloggarna, blogg 1

GP-bloggarna

Blogg 1

140217

Måndag

Jag tror att jag först av allt behöver reda ut vilken herre jag skall tjäna. Stat eller kommun? I lördagens GP säger Stig Santa att det nog är lite skralt med pengar, men att han inte tycker att budgetöverdrag skall glorifieras – ”…är det ett sådant samhälle vi vill ha.” Klarar man inte uppdraget inom tilldelad ram skall det kommuniceras uppåt, så att politikerna kan prioritera. I söndagens GP säger SDN-ordföranden Ingrid Andreae att rektor skall hålla sig inom budgetram men samtidigt se till att det finns tillräckligt stöd för alla elever. Hon förstår dock att det kan vara svårt. Undervisningsrådet vid skolinspektionen i Göteborg Ulla-Britt Norin: "Vi tar ingen hänsyn till budget. Vi ska på statens uppdrag se till att skollag och läroplaner följs så att alla elever får det de har rätt till." Statsvetaren Jan Turvall är tydlig: ”skollagen gäller”. På samma fråga fick lärarna, enligt GP, från ledningen i stadsdelsförvaltningen Majorna-Linné, svaret: ekonomin.

Jag minns att jag någon gång på nittiotalet var på en förberedande ledarutbildning i GR:s regi. Ett av passen handlade om ekonomi. Föreläsaren, jag minns inte längre hans namn, var ekonom på stadsledningsnivå. Jag minns ingenting av föreläsning heller, utom detta: vi ombads räkna upp de styrdokument som vi ansåg styrde vår verksamhet. ”LPO-94, LPF-94, Skollagen, Barnkonventionen, Salamancadeklarationen...”, utropade vi med den övertygelse som den känner som faktiskt tror på vad hen gör. Föreläsaren hade förväntat sig det och log lite överseende mot oss stackars dårar i salen. Bakom ryggen hade han en skrift, skulle det visa sig. Fortfarande leende tog han fram den och la den, med en bestämd rörelse, på bordet framför sig. Det small till lite grand. Boken var Göteborgs stads budget. ”Det här är ert styrdokument, sa han!” Jag minns att jag var både arg och ledsen när jag kom hem den dagen.

Föreställningen att det går att lösa problemen med omprioriteringar inom den egna verksamheten bygger på att det finns någon form av överflöd som man kan avstå ifrån. För egen del, på min skola, finns inte ett sådant överflöd. Prioriteringar för mig, och sannolikt för de flesta av mina systrar och bröder där ute, handlar idag, konkret, om att väga olika barns behov mot varandra. Skall jag välja stöd till ett barn med tydliga inlärningsproblem eller prioritera förstärkning i en klass där trygghet och arbetsro är problemet? Skall jag sätta in extra resurser till niorna för att hyfsa statistiken, eller skall jag välja fyrorna...? Orimliga val, naturligtvis, men vardag för en rektor.

Ingrid Andreaes svar på frågan, om det inte är ett tecken på resursbrist när sju skolor av åtta har underskott: "Det kan också bero på hur man använder pengarna", är knappast någon vägledning för oss som ska lösa skolvardagen för våra elever. Svaret är ett underkännande av alla som dagligen trollar med knäna för att lösa resursbristens olösliga konflikter.

Så vilken herre skall jag tjäna? Kommunen eller staten? Barnen, förstås, vars rättigheter garanteras genom statliga styrdokument som skollagen, läroplanen och arbetsmiljölagen. Mitt uppdrag som rektor har under senare år i allt högre grad kommit direkt från skollagen. Där står det vad rektor ansvarar för. Där står det vad barnen och deras föräldrar har rätt att vänta sig. Skollagen är inte en dispositiv lag. Det innebär att den alltid gäller och att den inte är förhandlingsbar. Det känns inte som om jag har något val, egentligen!

Mikael Levy