GP-bloggarna, blogg 3

GP-bloggarna

Blogg 3

140219

Onsdag morgon

Hopp

Kiev brinner! I Syrien fortsätter mördandet och i radion pågår den utrikespolitiska debatten. OS pågår i generator Putins Ryssland, som min son uttrycker det. Ordet generator har Bulle i Doktor Proctor skapat, säger han. Det är en sammansättning av general och diktator. Andreas Schleicher har lämnat sin analys av svenskt skolväsende. Inget av detta är ärendet för denna blogg. En del av det blir ärendet för nästa blogg.

Min son är sjuk idag och jag vabbar. Jag hämtade material till honom i skolan idag. Han går på en kommunal skola en kvarts cykeltur härifrån. När jag kommer in i klassrummet möter mig ett lärande surr. Det skall finnas ett lärande surr i klassrummet. Så länge ljudet är rätt spelar, inom rimliga gränser, inte antalet decibel så stor roll. Det här vet professionen.

Som sagt, det pågick arbete i klassrummet, så det var inga problem för läraren att visa mig vad min sjukling skall arbeta med. Målen för alla moment på plats; vet jag inte vart jag skall, kan jag inte heller ta mig dit. En lagom blandning av stoff och träningsuppgifter för att utveckla de förmågor som skall utvecklas. Det mesta av detta fanns redan att läsa i det förträffliga veckobrevet. Min sons lärare varierar undervisningen mycket och barnen får allt som oftast dramatisera och redovisa med estetiska medel. Min sons lärare individualiserar mycket, så alla arbetar inte med samma saker. Jag tror nog att de flesta känner sig sedda, för känslan av trygghet är påtaglig när jag ser barnen i arbete. Allt detta är vetenskapligt säkerställda faktorer som stödjer lärande. Inget av detta framkom i rapporteringen av rapporten från OECD! Lite spännande, kan man tycka.

Efter några minuter kunde jag bege mig hemåt med ryggsäcken fylld av vettigt arbete. Jag gick över skolgården och stötte på ett gäng tjejer som nog precis hade haft musik. De sjöng på några rader som jag kände igen: ”Jag satt häromdagen och läste min tidning - en dag som så många förut.” Jag log för mig själv och tänkte att den har jag själv använt många gånger som lärare, Flickan och kråkan av Mikael Wiehe. För mig handlar den om hopp och om att slåss för sådant man tror på; ”Men flickan, hon springer för livet hos en skadskjuten fågel i famn. Hon springer mot trygghet och värme för det som är riktigt och sant!” Den handlar om att inte ge upp, fast det ser riktigt mörkt ut. Wiehes text slutar i moll, men jag har fixat ett helt annat slut i mitt huvud. Där gick det bra till slut, det lönade sig att kämpa, att inte ge upp.

Jag tänker att det är så vi måste tänka i skolan! Vi har utsatts för systematisk svartmålning i snart femton år. Vi har varit ammunition i det politiska artilleriet medan såväl problem som lösningar har formulerats utanför vår krets. Jag säger inte att kråkan är frisk, den behöver vård, men vi behöver ta tillbaka initiativet och formulera lösningar utifrån vår kunskap och våra erfarenheter. Vi kommer att hinna till veterinären i tid, bara vi får skynda i fred.

Jag cyklade hem med uppgifterna till min son, han jobbar för fullt just nu. Jag är väldigt trygg med hans skolgång, jag vet att han får det han behöver. Hans skola är en av många riktigt bra skolor med engagerad och kompetent personal. Jag är chef för en annan sådan skola.

Visste du förresten att Flickan och kråkan både textmässigt och musikaliskt är väldigt lik Goethes Erlkönig, Älvkungen, i Franz Schuberts tonsättning. Lyssna själv på en inspelning med den fantastiska barytonen Dietrich Fischer-Dieskau och lyssna sedan på Wiehes version av Flickan och kråkan. Jag har för säkerhets skull bifogat en svensk översättning av Erlkönig. Även den slutar illa, men glöm aldrig att det är du som formulerar din sanning!

Fortsättning följer

Mikael Levy

Erlkönig

Johann Wolfgang Goethe 1749-1832. Musik: Franz Schubert 1797-1828

Sång: Dietrich Fischer-Dieskau

http://www.youtube.com/watch?v=5XP5RP6OEJI

Flickan och Kråkan

Text & Musik: Mikael Wiehe

Sång: Mikael Wiehe

http://www.youtube.com/watch?v=hC3EszN3Uuo

Älvkungen

Vem rider så sent i stormens dån?

En fader det är med sin späde son.

Och gossen har det så gott på hans arm:

Den känns så fast, och hans famn är varm.

Min son, varför döljer du rädd din syn?

Älvkungen, far, där vid skogens bryn,

älvkungen med krona och släp du väl ser?

Ett töcken, min son, och intet mer!

”Du väna barn, kom, följ mig åt!

Av mig får du lära mång lek och låt.

Av brokiga blommor står stranden full.

min moder skall klä dig i skrudar av gull.”

Min far, min far, du hör väl ändå,

vad älvakungen lovar mig få?

Var lugn, var lugn, min älskade pilt!

I vissna löven susar det milt.

”Kom fagra gosse, kom, följ mig blott!

Mina döttrar vårda dig ömt och gott.

Mina döttrar, de svinga i ring var natt

Min far, min far, du ser då väl nog

älvkungens döttrar i dyster skog?

Min son, min son, nu ser jag det gott:

de gamla pilar skymta så grått.

”Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,

jag tar dig med våld, om ej villig du är.”

Min far, min far, han hårt i mig tar,

älvakungen gjort mig illa, far!

Sin häst han rysande sporrar i hast

och håller det kvidande barnet fast.

Sin gård omsider når han med nöd.

Då låg i hans armar gossen död.