GP-bloggarna, blogg 6

GP-bloggarna

Blogg 6

Min skola

Politiken

Jag börjar uppifrån. Jag drömmer om en visionär minister som intresserar sig, och brinner, för barns och ungas lärande. Den ministerpost som Jan Björklund innehar heter skol- och bildningsminister i min skola. Förskolan innefattas förstås i mandatet. Det ställs tydliga krav på ämbetsutövandet:

1.      varje reform motiveras utifrån ett lärandeperspektiv på bred vetenskaplig grund

2.      varje reform analyseras utifrån ett kostnads- och genomförandeperspektiv

Reformer presenteras utifrån en diskussion där argument för- och emot redovisas. Det skulle inte vara tillåtet att säga "så här är det", utan vetenskapliga argument och med hänvisning till erfarenheter från den egna skolgången. Det skulle inte vara tillåtet att hänvisa till föräldra- eller elevopinioner som argument för reformer, däremot obligatoriskt att lyssna på alla intressenter. Den lätthet med vilken ett antal tunga reformer nu bara lyfts bort visar hur vingligt det kan bli, när inga krav på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund ställs.

Att analysera reformer utifrån ett genomförande- och kostnadsperspektiv borde vara självklart. Trafikverket, t ex. arbetar efter en av riksdagen fastställd nollvision. Det långsiktiga målet är noll trafikdöda. Tänk om det fanns en lag som sa att alla skall överleva i trafiken, idag. En sådan lag skulle kräva gigantiska resurser, precis som skollagen gör idag. Att stifta lagar som i realiteten är o- eller underfinansierade, eller inte genomförbara i ett kort perspektiv, är naturligtvis illa. Staten hänvisar till kommunerna och kommunerna säger att det skall lösas inom befintlig budgetram. Skolan förväntas trolla med knäna, det kallas prioriteringar på kommunalt nyspråk, och när det inte visar sig fungera ställs skolan i skamvrån. Skollagen är en mycket bra lag, men inte genomförbar med de förutsättningar vi har att spela med. Det är till stor del det GP:s artiklar den senaste veckan har handlat om.

När Björklund argumenterar för förstatligande av skolan säger han bland annat att det inte finns tillräcklig kompetens i landet för att driva 290 skol/utbildningsnämnder. Förmodligen har han rätt i det. Det är ändå dessa nämnder vi har att förhålla oss till. Skolan är speciell i den meningen att alla har gått i den och därför anser sig ha kännedom om den. Jag skulle önska mig att våra nämndledamöter lyssnar på vår profession på samma sätt som de lyssnar på läkaren på vårdcentralen, på it-teknikern eller frisören. Det innebär att man har en god uppfattning om vad man vill ha, men inte har så mycket synpunkter på hur det skall gå till eller om det över huvud taget är möjligt. När vi säger att vi inte kan ordna det politikerna vill ha, med den budget vi har till förfogande, vill vi bli respekterade för det.

Skolan

Min skola kan inte byggas på en organisation vars första sten lades 1842 då folkskolan grundades.1962 fick vi grundskolan men många strukturer från folkskolan fanns kvar och påverkar oss fortfarande.

Min skola utgår från en enda sak: elevens lärande. Det innebär att vi organiserar oss för att möta barnens behov, så som de ser ut i den tid vi lever, med de metoder och förhållningssätt som det finns stöd för i forskning och beprövad erfarenhet. Jag tänker mig att vi ritar ett barn i mitten på ett stort papper. Runt om barnet har vi rutor där vi skriver saker, t ex lärande, trygghet, särskilt stöd etc. Från varje ruta går det en pil mot barnet. Men vi skall också kunna rita pilar mellan rutorna och känna att de stödjer varandra. När vi är klara vet vi vilka krav vårt skolbygge skall klara av. Sen kan vi börja bygga.

Jag skulle gärna vilja beskriva hela huset, men jag väljer tre områden; lärande, trygghet och särskilt stöd. Självfallet finns det mycket mer att säga under varje punkt än vad jag har plats för här. Jag har valt att vara mest utförlig när det gäller lärande.

Lärande

Vi har anledning att anta att formativ undervisning är den metod som bäst stödjer alla elevers lärande. Därmed borde skolans organisation anpassas så att det går att bedriva formativ undervisning.

I korthet innebär det en undervisning som utgår från tre frågor:

Vad är målet? Hur ligger jag/eleven till? Hur ska jag/eleven gå vidare?

Detta kräver fem strategiska inslag:

1. Vad ska eleverna lära sig? Eleven måste förstå målet och känna sig delaktig. Eleven måste förstå skillnaden mellan olika nivåer.

2. Vad kan eleverna redan? Den formativa bedömningen är en del av undervisningen, så att det hela tiden är tydligt om eleven har förstått och vad hen har lärt. På grundval av det kan läraren förändra sin undervisning i förhållande till behoven.

3. Hur ska eleverna göra för att komma vidare?

Läraren kan ge återkoppling som för lärandet framåt.

4. Hur kan eleverna stödja varandras lärande?

Aktivt arbete med t ex kamratbedömningar

5. Hur kan eleven själv bedöma och styra sitt lärande?

Detta kräver ständig dialog. Det innebär att varje barn måste få tillfälle att tala om sitt lärande med en lärare flera gånger i veckan. Det här är inte möjligt med en lärare på 28 elever. Det är inte möjligt med fragmenterade scheman där lärarna springer som oljade blixtar mellan olika klassrum och där eleverna har upp till sex olika ämnen varje dag. Det förstår alla, det här är inte rocket science. För att det skall fungera måste allt ses över, även frågan om hur lärarnas tid skall organiseras, det är oundvikligt.

Flera forskare, bland annat Christian Lundahl och Dylan Wiliam, menar att den formativa undervisningen ger goda resultat i elevernas kunskapsutveckling och lärande. Detta framgår även av John Hatties gigantiska metastudie "Synligt lärande" som omfattar över 80 miljoner elever.

Trygghet

På samma sätt fyller vi i ruta efter ruta runt barnet i mitten på pappret. Hela tiden är vi vaksamma på att en åtgärd inte tar ut en annan och på att vi står på vetenskaplig grund. Vi vet t. ex att "hela-skolan-ansatsen" är det som fungerar när vi bygger en trygg miljö. Alla vuxna ser, alla vuxna reagerar, alla vuxna agerar utifrån kunskap om barns olikheter, barns behov och med insikt om hur vi bäst hanterar konflikter och leder barn i samtal. Klart att det kräver fler vuxna, klart att det gäller alla vuxna; lärare, lokalvårdare. bambapersonal, vaktmästare etc. Klart att det kräver utbildning.

Särskilt stöd

Jag väljer en enda fråga här, medveten om att barns olikheter och individuella behov präglar hela vår verksamhet. I många klasser finns det barn som är mer eller mindre utagerande. Vi vet att coachning oftast är en överlägsen lösning för dem. Coachen får inte vara en person som kommer en gång i veckan för att tala med barnet om det senaste utbrottet, utan någon som är med barnet när det händer. Som kan gå avsides med barnet, som kan hjälpa barnet att lära sig känna igen kritiska situationer, som kan ge barnet strategier att hantera dem och som, när det är tid för det, kan avveckla sin insats försiktigt och planerat. Naturligtvis kan inte vem som helst axla en sådan roll. Därför har vi utbildade coacher i min skola.

Jag har givit tre exempel på hur skolan skulle kunna lösa några av sina uppdrag. Dyrt, javisst, men det är skrämmande tyst om vad alternativet kostar. Vad kostar ett år på skoldaghem, vad kostar särskilda insatser för avhoppade elever, vad kostar ungdomsarbetslösheten, vad kostar ett liv som inte blev som det skulle? Vad kostar sjukskrivningar i ett skolsystem som inte är rustat för sin uppgift, vad kostar reformer som skjuts från höften i någon slags politisk desperation? Vad kostar frustration, vad kostar sorg?

Jag skulle kunna hålla på men nöjer mig med att konstatera att vi som arbetar i skolan vet rätt väl hur det borde se ut. Varför inte fråga oss?

Tack för att du har läst

Mikael Levy