Som om yttrandefriheten inte redan vore begränsad…

Debatten förs just nu utifrån perspektivet att begränsningar i yttrandefriheten a priori är att betrakta som hot mot demokratin. Jag förstår oron; det är lätt att förbjuda nazism men ”who´s next”? Har vi väl börjat snäva in är vi på ett sluttande plan som sannolikt leder till diktatur.

Men vi har snävat in yttrandefriheten, för länge sen, på det personliga planet. I brottsbalken 5:1 och 5:3 talas det om förtal och förolämpning. Ofredande/sexuellt ofredande är andra sådana handlingsinskränkande regler, regler som snävar in våra möjligheter att säga vad som helst och/eller bete oss hur som helst. Hatbrott är en egen kategori, men även andra brott kan kategoriseras som hatbrott. De vanligaste är olaga hot och ofredande. Påföljden påverkas om dessa brott har hatmotiv (Brb 29:2, 7p): ”…om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, …”

Så egentligen handlar det om att definiera vad som är brott på personnivå och vad som bara är rätten att uttrycka en, till exempel, politisk åsikt. I andra sammanhang, till exempel när vi hanterar kränkningar i skolan är det upplevelsen av kränkning som är avgörande, det vill säga att det är den enskilda eleven som själv bestämmer om hen är kränkt eller inte. Så ser regelverket ut. Givetvis kan en domstol i ett senare skede bestämma att det trots upplevelsen inte handlade om en kränkning, men principen är ändå att en kränkning uppstår när en känner sig kränkt.

Tillbaka till yttrandefriheten och rätten, eller inte, att uttrycka nazistiska åsikter och/eller visa nazistiska symboler. Som jag ser det skulle det krävas av nazisterna att visa att det inte är kränkande för en stor mängd människor att sprida sin vämjeliga lära. Jag tror att det är en rätt tuff uppgift. Dessutom, och det är inte oväsentligt, är nazisternas mål att avskaffa demokratin och den yttrandefrihet som de använder i just det syftet. Frågan är om demokratin, precis som alla vi andra, inte har rätt till självförsvar? För det är ju just alla vi andra som försvaras genom demokratins fortbestånd.

Mikael Levy

171001

Mer pengar löser inte problemen

Peter Fredriksson, chef för skolverket, i Dagens samhälle

Kanske inte så genomtänkt, Peter Fredriksson

Jag håller med honom om mycket; de två centrala frågorna som skall ställas och en hel del annat. MEN, det är klart att pengar löser problem. Särskilt stöd kostar, en har kommit väldigt långt från verkligheten om en inte ser det. För nyanlända kan bra studiehandledning vara skillnaden mellan framgång och bakslag. Få studiehandledare arbetar gratis. Ännu färre specialpedagoger, speciallärare, elevassistenter. För dom behövs också, precis som biträden i vården. Vi löser helt enkelt inte allt i skolan genom att förändra arbetssättet. När distansen till yrket och det dagliga arbetet i klassrummet blir långt ökar attraktionen i gratislösningar och för förvaltningschefer, sektorschefer och andra är det förstås mumma att skolverkets chef säger att mer pengar kan vara skadligt. Just den idén bygger på synen att skolfolk är lata människor som alltid väljer den enklaste lösningen. Kanske inte så genomtänkt, Peter Fredriksson!

2017-09-03

Mikael Levy

https://www.dagenssamhalle.se/nyhet/mer-pengar-loser-inte-problemen-i-skolan-18153

SVT:s opinion live i torsdags tog upp frågan om vem som skall fostra barnen, föräldrarna eller skolan. Det kan aldrig vara frågan om antingen eller, förstås. Barnen är hos oss sju timmar om dagen, fem dagar i veckan, 178 dagar om året i 12 år. Det kanske skulle räcka som argument men framför allt handlar det om att hemmen och skolan behöver varandra och att människan är hel och odelbar. Jag fördjupar de få sekunder jag hade till mitt förfogande under sändningen i torsdags nedan:

Föreställningen att det går att dela upp levande varelser i olika delar som kan tas om hand och utvecklas separat är så märklig. Det lärande som sker i skolan sker i hög utsträckning i grupp. Att skilja ut vad som är träning i grupprocesser och vad som är själva lärandet (kunskapsinhämtningen) går inte, eftersom det ena förutsätter det andra, precis som relationen till både vuxna och barn i processen är väldigt viktig för hur bra lärandet blir. En mycket effektiv metod som vi använder mycket i skolan är kamratrespons. Eleven har skrivit något som en kamrat får läsa och sedan ge feedback på. Hur skall det gå till? Hur skall jag formulera mig för att verkligen hjälpa min kompis, för att kompisen inte skall bli ledsen eller arg? Vem som helst förstår att den situationen innefattar både fostran och lärande, för båda, och att det gäller nästan allt vi håller på med i skolan. Klart vi är glada för att barnen inte snyter sig i gardinerna, kastar saker på golvet eller skriker könsord åt oss. Klart att vi helst vill se harmoniska, lyckliga barn i våra klassrum. Men jag vet att ingen frivilligt vill bli betraktad som flåbuse eller dålig kompis och jag vet att ingen egentligen vill sabotera andras lärande. Ändå händer det, trots att nästan alla föräldrar gör så gott de kan. Barn och ungdomar är inte onda, det finns alltid en förklaring. Tillsammans med hemmen kan vi hjälpa barnen, tillsammans kan vi åstadkomma förändring. Ibland lyckas det ändå inte. Men om vi inte förstår att barn är hela och odelbara varelser och att de har behov av en trygg och samsnackad vuxenvärld som tar ansvar för hela barnet, så kommer vi att släppa ut betydligt fler trasiga ungdomar i världen, som till råga på allt inte har lärt sig tillräckligt av någonting!
2017-02-04
MLy

Här är länken till programmet. Inslaget kommer 39.40 in i programmet (det hela startar 26.20 in i programmet)
https://goo.gl/ejdY1W

Nationalismens återkomst

Nationalismens återkomst

I fredags svors Donald Trump in som president för Förenta staterna!
Inom en nära framtid har både Tyskland och Frankrike viktiga val som mycket väl kan sluta med seger för främlingsfientliga partier. Om drygt två år har Sverige val. 

När NSDAP 1930 ökade från 12 till 107 mandat (cirka 20 %) handlade det givetvis om börskraschen, men utan en splittrad opposition, även inom vänstern, hade man inte vunnit sådana framgångar. SD:s opinionssiffror ligger på ungefär samma nivå. Det vi lär oss av historien, om vi nu lär av den, är att det i vissa situationer är nödvändigt att kompromissa, att polarisering aldrig leder till något gott. Det är nödvändigt för att kunna möta dem som delar de viktigaste värderingarna och göra gemensam sak med dem. Jag tänker att den absoluta majoriteten av vår befolkning omfattar de grundläggande demokratiska idéerna om alla människors lika värde och rättigheter. De här människorna finns i alla partier (möjligen med undantag för SD, men några finns nog där också), och inom alla sektorer i samhället. 

Min vision, och mitt hopp, är att historiens läxa leder till en riktigt bred politisk koalition som återspeglar den faktiska majoritet av humanister som jag vet finns i vårt land. För att det skall kunna ske måste vi sluta fokusera på vad som skiljer och återupptäcka varandra utifrån vad som förenar. Vi må göra helt olika analys om viktiga saker i människors liv, men om vi inte förenas kring de allra viktigaste existentiella frågorna nu finns det snart ingenting kvar att analysera. Vi måste börja lyssna på varandra med utgångspunkten att den andra vill väl och uttrycka oss så att vi tror att den andra känner sig inkluderad. Det låter enkelt och det är det också, bara man bestämmer sig. Yes we can! Och tycker du att detta var svammel så kan du väl lyssna på Göran Rosenbergs krönika Nationalismens återkomst. 

Väl bekomme,

YES WE CAN!

MLy-170122

Tal i synagogan 2016-11-09

G

uldheden

 ”Var kommer du ifrån?”

”Guldheden! Jag kommer från Guldheden”, brukade min mamma svara.

Frågorna var nästan alltid välvilligt nyfikna. Den som frågade var nästan alltid genuint intresserad, en representant för ett Sverige som blir allt svårare att urskilja.

     ”Jag kommer från Guldheden”, blev svaret, med en blandning av humor och blodigt allvar. Ingen av mina föräldrar var särskilt talför när det gällde detaljer. Mamma Herta, från Wien, talade mycket om tiden i flyktinglägret i Schweiz, revyerna hon var med att sätta upp och stjärnorna hon träffade. Hon sjöng ofta, lika ofta Wienska lieder som judiska.

     Pappa, från Hamburg, talade egentligen inte alls, inte om det. Vi skulle slippa höra om allt elände som han tvingats utstå. Vi skulle skyddas. Men kanske ville han inte heller tänka på det som hade varit, och framför allt inte på det som skulle ha kunna vara, om det inte hade blivit som det blev…

      Pappa hade huvudvärk, varje dag så vitt jag kan minnas. Ofta svår huvudvärk. Han måste ha konsumerat tiotusentals Dispril under min uppväxt. Pappa var jämn i humöret, sällan riktigt arg, men inte heller riktigt glad och översvallande. Mamma var gladare, men också mycket argare än pappa. Hon kunde explodera för ingenting. Precis som ungdomarna från Afghanistan som går i förberedelseklassen på Lindåsskolan där jag är rektor. Efter åtta månaders flykt, kränkningar, trakasserier och våldtäkter, och nu ett överhängande utvisningshot, kan en diskussion om var pennvässaren skall stå utvecklas till en ursinnig konflikt. Minnet av katastrofen är ju inte hanterbart för de allra flesta. Ångest och förtvivlan tar de vägar som för stunden är tillgängliga.

U

ppvärmning

Det började med små, små steg; uteslutning i det lilla formatet. Redan 1933 uteslöts judar ur sångföreningar, idrottsklubbar och andra sammanhang. Inget våld, bara en uppvärmning, en påminnelse om den egna överordningen. Inget nytt heller, och absolut inte exklusivt tyskt. Imperialismens propaganda hade legitimerat folkmord och gränslös grymhet i Afrika och Asien långt före Goebbels; engelsmän, fransmän, belgare. Och tyskar också, förstås. Alla hade de god övning i att se sig själva som övermänniskor. Nu handlade det bara om att påminnas, ingenting nytt, lika lite som antisemitismen.

     De små, små stegen fick även min familj uppleva; först skolbyte, sen skolförbud. Förbud för judar att anställa icke-judar, inskränkningar som hela tiden byggde på idén om över- och underordning, renhet - orenhet. Propagandan fanns överallt, målmedveten, skicklig: före filmen, en journalfilm där judefrågor diskuterades till bilder av råttor.  Skolbarnen fick räkna ut hur många småhus man kunde bygga om man inte behandlade svårt sjuka judar. Systematiskt avhumaniserades judar, homosexuella, romer och funktionshindrade. Steg för steg bröts människors förmåga till empati och rättskänsla ner. Steg för steg förflyttades människors moraliska gränser så långt bort att inga brott mot mänskligheten längre skulle vara omöjliga. Så långt bort, att det mest otänkbara inte bara blev tänkbart, utan t o m välkomnat, omfamnat och bejublat!

K

ristallnatten

 Min far, Gert Levy, hade en kusin som hette Hans. Genom Hans, som förde noggrann dagbok, vet jag en del om händelserna runt novemberpogromen. Hans hade lämnat Tyskland 1938 för att studera i Holland. Strax därefter, skriver Hans, åkte Herbert (min farfar) och Arnold (Herberts bror) till Norge som representanter för ett engelskt företag i kemibranschen.

    Hans fortsätter: ”Natten den nionde november 1938, den så kallade kristallnatten, ringde familjens speditör i Hamburg till mamma och till moster Kätchen; skicka omedelbart pojkarna till Norge, de är 16 år och i stor fara. Jag har ett fartyg som seglar i morgon”.

”Pojkarna” var min pappa Gert, hans bror Horst och deras kusin Kurt. I januari 1939 anlände övriga familjemedlemmar till Oslo, utom Hans som kom i juli -39. 

     Under mycket dramatiska omständigheter flydde sedan familjerna till Sverige. Mina föräldrar träffades i Stockholm efter kriget, blev kära och gifte sig. Farmor och farfar och pappas bror Horst bodde i Göteborg. När Horst begick självmord flyttade mamma och pappa hit, först till Fredriksdal, så småningom till Guldheden. Pappa gick in i farfar Herberts textilföretag och mamma blev hemmafru. Fast jag vet att hon drömde andra drömmar, precis som pappa. Även min farmor begick självmord, när farfar gick bort.

    Man kan tycka att min familj kom lindrigt undan, men riktigt friska blev de aldrig mer. De var vid liv, men riktigt friska blev de aldrig mer.

A

tt förstå

 Några hundra meter från Brandeburger Tor i Berlin finns monumentet över Europas mördade judar. I det underjordiska museet på samma plats finns det, på golvet i en av salarna, förstorade fragment av brev, vykort, dagböcker. Några hade skrivits i koncentrationsläger, andra på tåg utslängda genom fönstren. Några var skrivna på vykort, andra på det tillgängliga; biljetter, en tygbit, i något fall toalettpapper. Ett av dem är ett vykort daterat 26 september 1942. Den då 38-åriga Susanne Burinovici var fängslad i Drancy, ett transitläger för franska judar som skulle deporteras till utrotningsläger i Centraleuropa. Susanne skrev så här till sin dotter Claudine:

”Älskling, se till att hålla ihop med Michel. Låt er inte föras till barnhemmet. Skriv till pappa, kanske kan han hjälpa er, och skriv till Paulette. Be körsnären mitt över gatan om råd. Kanske kommer Gud att förbarma sig över er. Vi åker i morgon, jag vet inte vart. Jag kramar dig, i tårar. Jag skulle så oändligt gärna vilja hålla dig i mina armar igen, mitt stackars barn, vi kommer aldrig att ses igen.”

När Förintelsen siffersätts och beskrivs med kartor över koncentrationsläger, med detaljer om avrättningsmetoder och analyser av nazisternas propaganda, blir den inte begriplig. Lika lite som den europeiska tradition som den utvecklar, den som Sven Lindqvists beskriver i sin bok ”utrota varenda jävel”. Lika obegriplig som händelserna på Santiagos fotbollsstadium 1973, lika obegriplig som My Lai 1968, lika obegriplig som IS bestialiska övergrepp. För enbart fakta blir aldrig kunskap. Att konstatera grymhet är inte detsamma som att förstå den och inte heller någon garanti mot ny grymhet. Därför måste vi förstå det enskilda människoödet, öppna oss för den enskilda människans smärta och förtvivlan. Först då, när grymheten hugger tag i oss och tvingar fram tårarna i våra ögon, får vi verklig kunskap. Först då, när vi har lurat våra hjärnors sinnrika försvarssystem, kan vi göra något åt att förhindra ny grymhet.

1973 krossades drömmar i Santiago. Min syster Adrienne och jag var fruktansvärt upprörda, men jag kommer ihåg att mamma sa att det ändå inte var någonting i jämförelse med Förintelsen. Och på ett sätt hade hon ju rätt; vad är 3500 människor mot sex miljoner? Men jag undrar vilken skillnad det gör om bara mina tånaglar dras ut eller om tre till, eller hundra till eller en miljon till utsätts för samma tortyr. På makronivån är det skillnad, men för den enskilda människan är det betydelselöst.

”Jag skulle så oändligt gärna vilja hålla dig i mina armar igen, mitt stackars barn, vi kommer aldrig att ses igen.”

Dessa rader som Susanne Burinovici skrev i Frankrike 1942 skulle kunna skrivas var som helst på vår jord idag, i morgon, i övermorgon. Det är det som är den stora tragedin.

A

tt agera

 Var kommer du ifrån? Jag kommer från Guldheden, svarade min mamma. Jag vet inte vilka smärtor hon hanterade på det viset.

    Men jag vet vad jag som människa, jude och barn till människor som nätt och jämnt undkom det värsta, måste göra: Jag måste våga känna människors smärta och förtvivlan, som den var min egen; gråta med dem som gråter, blöda med dem som blöder. Inte förblöda, inte gå under, bara förstå. Jag måste våga andas in ångesten hos människor som fruktar för livet hos sina närmaste. Människor som lever i ett vakuum där framtiden i bästa fall är ett oskrivet blad, i sämsta fall inte är alls. Inte så det förlamar, bara ger mig riktning.

     Jag vet också att jag som människa, jude och barn till människor som nätt och jämnt undkom det värsta, måste genomskåda dem som vill hindra mig från att förstå på riktigt. Vi måste genomskåda dem som vill hindra oss från att förstå på riktigt! Oavsett om det handlar om omaskerade antisemiter, islamofober eller rasister av annat slag. Oavsett om det handlar om politiker som argumenterar förståndigt om hur vi har nått taket för vår förmåga, om hur välfärdsstaten knakar i sina fogar, om hur det lilla landet helt enkelt inte mäktar med mer… Oavsett om det handlar om slipsklädda antidemokrater som oroar sig för de demokratiska värderingarnas framtid, eller män som hatar kvinnor som säger sig frukta för jämställdhetens undergång.

     Oavsett vilka försök som görs för att få mig att sluta känna måste jag genomskåda dem. Och jag måste berätta för andra om det. Den offentliga retoriken har förskjutit vårt normsystem igen, 83 år efter nazismens maktövertagande. Idag är vi beredda att tillåta kompromisser med människovärdet som hade varit otänkbara för bara tio till femton år sedan. Kristallnattens barn och barnbarn måste stå främst i ledet. Det är vi som måste hävda varje människas omistliga värde, för vem skall annars göra det?

T

ack för att jag fick tala med dig idag. Jag heter Mikael Levy och frågar du mig var jag kommer ifrån, så kommer jag att svara: Guldheden!

2016-11-09

Mikael Levy

https://grieftour.wordpress.com/2011/04/16/memorial-to-the-murdered-jews-of-europe/

Tal den 21/10 vid Tillsammans för Kungsbackas manifestation

Vi är här för att visa vår solidaritet med människor har ryckts upp med rötterna, som har tvingats skiljas från allt som är tryggt och välbekant, som i några fall har lämnat sina älskade kvar, utelämnade till en oviss framtid, eller... ingen framtid.

Vi är här för att visa att vi är FLER som förstår det, än som INTE förstår det. Vi är här för att vi själva skulle uppskatta att någon gjorde detsamma för oss, om vi hade tvingats lämna vårt land i panik.

Men vi är också här för att tillsammans försöka förstå varför inte alla förstår det som inte alls är svårt att förstå.

Carita Boulwén, gruppledare i SD, skriver i Kungsbackaposten:

•   Journalisterna har för många år sedan ingått en överenskommelse att inte säga sanningen om det mångkulturella samhället

•   Islam är ett hot mot demokrati och jämställdhet (hon säger inte Al Qaida, Is eller Boko Haram, hon säger Islam)

•   Invandrare/flyktingar skickas på semester till sina hemländer på skattebetalarnas bekostnad

•   Vi måste välja mellan fattigpensionärer och ensamkommande flyktingar "vi har inte en outtömlig kassakista, man måste prioritera"

Mina judiska föräldrar kom till Sverige på 40-talet, på flykt undan nazismen och förintelsen. Tyska tioåringar fick lära sig matte genom att räkna ut hur många småhus man kunde bygga om man inte belastade statskassan med sjukvård för sinnessjuka, homosexuella, romer eller judar. De fick lära sig att det fanns ett tydligt vi och ett tydligt dom, och att VI bara kunde växa på bekostnad av dom.

De fruktansvärda brott som senare begicks av alldeles vanliga människor hade föregåtts av en lång tids vi-och-dom-retorik, av en propagandakampanj som konsekvent avhumaniserade de grupper som senare skulle avrättas, som förknippade dem med brutal kriminalitet som misshandel, mord och våldtäkt. Man hävdade att dessa grupper i själva verket parasiterade på samhället, att deras välstånd bekostades av vanliga tyskars arbete och att det ledde till vanliga tyskars armod. Ingenting som propagandaapparaten producerade var belagt, inga argument framfördes. Myten blev sann genom upprepning, upprepning, upprepning…

Som människa, medborgare, och jude, får jag otäcka flash backs när jag hör Carita Bolwéns retorik. Myterna, lögnerna, det irrationella och det antiintellektuella, allt är hämtat från samma sjuka ideologiska röra som utgjorde grundvalen för nazismen.

Samma typ av retorik användes också för att bana väg för folkmorden på bland andra Armenier, Bosnier och Tutsier. I grunden samma retorik som banar väg för, och legitimerar, bränning av flyktingboenden. Den som bidrar till mytbildning kring, och avhumanisering av olika folkgrupper bär ett tungt ansvar för det som sker, och det gäller i synnerhet politiker och andra offentliga personer.

Vi är här för att vi förstår att människor inte överger det som är tryggt, välbekant och älskat med mindre än att de är i livsfara. Att alternativet för de flesta av dessa människor inte är ett liv någon annanstans, utan döden, eller i bästa fall fångenskap och att ruttna bort i ett okänt fängelse.

Vi är här för att vi inte ser något alternativ till att ta emot våra krigsdrabbade systrar och bröder.

Vi är här för att vi vet att människovärdet är lika och okränkbart.

Avslutningsvis ett utdrag ur Mikael Wiehes översättning av en Peggy Seegerlåt som i den svenska översättningen heter Valet:

Fröna växer sakta under ytan

Dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt

Först när bladen börjar synas

kan man se att det är ogräs överallt

Men om man tittar bort

inget hör, inget ser

hur vet man då

För hör man inget, finns väl ingenting

Och det, man inte ser, finns säkert inte till

/.../ 

Vakna upp

Fatta mod

Börja se dej omkring

Bli inte en av dom

som bara står där sen

och säger att jag visste ingenting

Teflonekvilibristen

http://t.sr.se/S8b0vT

Idag i P1 07.20 berättar Björklund att det aldrig var meningen att Förstelärarna skulle syssla med annat än sin egen undervisning. 

Så här stod det i hans promemoria:

Ur Promemoria U2012/4904/S

"Förstelärarens arbetsuppgifter och uppdrag

 
Syftet med ett mer praktiknära karriärsteg är att de lärare som i undervisningen uppvisar särskild yrkesskicklighet ska premieras och att det i förlängningen ska leda till att elevernas resultat förbättras. Det är därför givetvis viktigt att de särskilt yrkesskickliga lärarnas kompetens och potential tas tillvara. Kunskaper kan t.ex. spridas till andra lärare på skolan, så att kunskaperna kommer så många elever som möjligt till del. Särskilt yrkesskickliga lärare som uppnår det mer praktiknära karriärsteget bör självfallet inte lämna undervisningen. Det är i stället centralt att försteläraren i allt väsentligt fortsätter att arbeta med undervisning och uppgifter som hör till undervisningen. Begreppet undervisning definieras i 1 kap. 3 § skollagen som sådana målstyrda processer som under ledning av lärare och förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden. 

Redan i dag utgörs endast en del av en lärares tid i skolan av ren ”klassrumsundervisning”. Uppgifter som är en förutsättning för undervisningen är t.ex. planering, utvärdering och analys av undervisningen. Sådant arbete sker med fördel åtminstone delvis genom kollegialt samarbete. Kollegialt samarbete kan också innebära att lärare tar del av varandras undervisning. Det finns studier som visar att kollegialt samarbete där lärare lär av varandra har en central betydelse för lärares professionella utveckling (se avsnitt 4.1). I de här sammanhangen kan försteläraren spela en viktig roll för att genom sina särskilda kunskaper höja kvaliteten så att undervisningen förbättras.

En viktig uppgift för försteläraren kan också vara att få en roll som coach för andra lärare i syfte att utveckla undervisningen och förbättra elevernas resultat. Ett exempel kan vara matematikhandledare som har till uppgift att bistå andra lärare och utveckla matematik- ämnet (se regeringens satsning på det s.k. matematiklyftet [U2012/2103/GV]).

Vid de gruppintervjuer som har genomförts lyftes några förslag fram på tänkbara upp- gifter som kan ingå i tjänsten för en förstelärare (se avsnitt 6.3). Exempel på sådana uppgifter finns också inom andra länders system (se avsnitt 5). Exempel på uppgifter som hör till eller ligger i nära anslutning till undervisning och som delvis kan ingå i tjänsten för en förstelärare kan vara att

- ansvara för introduktionen av nyanställda lärare,
- coacha andra lärare,
- initiera pedagogiska samtal,
- initiera och leda projekt i syfte att förbättra undervisningen,
- vara examensansvarig på gymnasieskolan eller inom vuxenutbildningen,
- ansvara för att lärarstuderande tas emot på ett bra sätt när de ska genomföra sin verksamhetsförlagda utbildning (VFU), och
 - vara huvudansvarig för ett ämne. 

Förstelärarens främsta uppgift är undervisning 
Kvalitet i skolans verksamhet uppstår i mötet mellan lärare och elever. Att kunniga och engagerade lärare undervisar sina elever är själva kärnan i skolans verksamhet. Det är därför viktigt att lärare ägnar sig åt det som är undervisningsrelaterat, dvs. åt att genom- föra lektioner med god kvalitet och att förbereda och efterarbeten dessa lektioner så att elevernas kunskapsresultat blir så höga som möjligt."
__________________________________________________________________________________________________________

Det står att den viktigaste uppgiften är undervisning. Jag köper det, men visst är det underligt att det plötsligt är den enda uppgiften. Och visst är det underligt att Björklund aldrig, säger ALDRIG, deltar i en diskussion. Han hör nog när någon talar till honom, men svarar ofta med att det han hör är larv eller trams, som i det hör fallet, och han rubbas aldrig. Det är det som är otäckt, för det är verkligen otäckt; hans ickelyssnande, hans totala självtillräcklighet, och det som jag uppfattar som bristande respekt för demokratin. Det är ok att ändra sig, det är ok att tycka att förstelärarna skall se tillskottet på 5000 kr som en löneförhöjning för väl utfört arbete. Men det är inte ok att sitta i SR och säga att det aldrig har varit meningen att de skulle göra något annat när vi alla kan läsa innantill och se att det visst var meningen. 

Hur det än förhåller sig med detta så vet jag att de lärare som söker de här tjänsterna, i varje fall i den mån jag kan överblicka det, vill bidra till skolutveckling på andra sätt än att vara duktiga med sina egna elever. Jag tror mig höra att den förväntan också finns hos övriga lärare.  Skall det bli något av så innebär det att både förstelärarna och övriga lärare behöver mer tid för utvecklingsarbete. Om inte det sker reduceras hela idén med förstelärare bara till en tidsödande extra lönerevision om året. För min del har jag annat att göra.

2014-04-29
Mikael Levy