Jag undrar, apropå utdraget ur Fredriks blogg (http://fredrik.cafe.se/personligt-meddelande-2/), vad det är för prioriteringar som gör att en del människor - rätt många tyvärr - är beredda att gå nästan hur långt som helst för att motarbeta tillkomsten av farthinder. De vet att bromssträckan på torr asfalt är cirka 13 meter vid 30 km i timman. De vet att det tar ett barn ett par sekunder att dyka upp från ingenstans, på en cykel eller till fots.

Samma krafter, misstänker jag, som gör att dessa personer nästa undantagslöst tvättar sina ögonstenar på gatan trots att det är olagligt ligger säkert bakom farthindershatet; rör inte min bil, rör inte min rätt till fri framfart - rör inte mig...? För det verkar nästan som om bilen, och allt kring den, är den starkaste identifikationen för väldigt många människor - ofta män. Ett angrepp mot bilen blir ett angrepp mot dem. Bilen har fått en existentiell dimension och då är man beredd att sätta människors säkerhet på spel. Dessa personer skulle aldrig erkänna att det är så, och självfallet är det inte deras syfte att riskera människors liv och hälsa. Men det spelar ingen roll. För konsekvensen av deras förhållningssätt kan avläsas i statistiken över trafikdöda.