Friheten att välja

Valfriheten, individens svängrum. Det fria, rationella valet bygger på fullständig överblick och förmågan att analysera och jämföra de tillgängliga alternativen. Skulle det mot förmodan bli ett rationellt val, blir det rationellt ur ett individuellt perspektiv; vad är bäst för mig, vad är bäst för min familj? Valfriheten är individens svängrum.

Det finns en tes inom den klassiska liberalismen som säger att individens frihet bara begränsas av andra individers frihet. Denna tydliga begränsning är borta i nyliberalismen. När Reinfeldt dundrar tesen valfrihet i ekots lördagsintervju bryr han sig inte om empirin som visar effekterna av det fria skolvalet. Han accepterar att några individers frihet inkräktar på andra individers frihet, något som blir helt oundvikligt i ett samhälle där individens svängrum prioriteras. Han avvisar all kritik mot det fria valet som ideologiskt motiverad och därmed ointressant. Reinfeldt själv företräder förstås inte någon ideologiskt motiverad ståndpunkt! Det fria valets välsignelse är faktum, kritiken ideologisk.

Politisk retorik, ja visst. Det skulle kunna få vara det, och bara det, om det inte handlade om en bild av hur det faktisk har blivit. Alldeles bortsett från det faktum att Reinfeldt hellre tar till sig OECD-kompisarnas analys än skolverkets, när det gäller det fria skolvalets effekter, blir det uppenbart att frihet är ett mycket relativt begrepp. Ingen frågar mig om jag tycker det är ok att mina skattepengar går till vinster i välfärden. Jag kan inte välja bort marknadstänkandet ur den offentliga sektorn. Jag kan inte välja bort New public management. Våra nuvarande makthavare ger mig inte möjligheten och det finns ingen realistisk, alternativ maktkonstellation som tänker annorlunda. Ibland är valfriheten uppenbarligen starkt begränsad.

I vissa sammanhang är de flesta överens; få ifrågasätter regler om rökning och det är nog allmänt accepterat att man sänker volymen efter klockan 22. Flertalet förstår att det måste finnas lagar som förbjuder t ex stöld. Det innebär att det finns acceptans för en begränsning av den individuella friheten. Jag är övertygad om att den sträcker sig en bra bit bortom de mest uppenbara begränsningarna. Människan är bra på solidaritet.

Jag tror att det är nödvändigt att ibland göra val för människor. Vi lever i ett samhälle, och samhällen kräver allt som oftast lösningar som inte alla tycker är bra. Därför kan den gamla liberala tesen om frihetens gräns tjäna samhället väl. Blir valen dåliga ersätter vi de folkvalda med andra folkvalda som gör andra val. Genom att prioritera valfrihet delegerar de folkvalda såväl ansvar som ångest till individerna och resultatet blir inte till flertalets gagn.

Valfriheten är individens svängrum, inte samhällets. Valfriheten gagnar framför allt dem som redan har alldeles för mycket svängrum och missgynnar det flertal vars frihet dagligen inskränks av statsstödda aktörer. När klyftorna snabbt ökar i samhället, och det gör de nu, får vi en ökad polarisering som medför ökat våld och hat. Att alliansens ledare i sin ideologiska berusning inte ser, eller vill se, denna koppling är problematiskt. Att socialdemokratins ledare inte gör det är tragiskt.

Mikael Levy

Inspirerad av ekots lördagsintervju 12/4 2014. Lyssna på http://t.sr.se/RcsYNj 

Sign of the times

Jag kan inte uttala mig om läraren. Vet inget, kanske var han/hon stressad, kanske utmattad, vad vet jag? Sveket är tredubbelt: mot läraren, mot övriga elever och, framför allt, mot den stackare som släpades ut. Är det någon som tror att de barn som hamnar i de här lägena vill det? Finns det barn som inte vill vara en bra kompis, som inte vill vara omtyckta, som inte vill lyckas? Just i det här fallet förelåg, vad jag vet, inget egentligt hot mot de övriga men situationen var säkert fruktansvärt jobbig. Med rätt stöd skulle det inte ha inträffat. Huvudmannen bär ansvaret. Skadeståndskravet var riktat mot huvudmannen - det är obegripligt att det inte blev en fällande dom. Det innebär att vi lägger ansvaret på barnen! Jag hoppas att hovrätten frikänner barnen och riktar ljuset mot skolhuvudmän som sticker huvudet i sanden!

Mikael Levy

http://t.sr.se/1pewG2H

Bildning vs entreprenörskap
Andreas Nordin argumenterar i Pedagogiska magasinet för en kunskapsdiskussion i dagens utbildningsdebatt. Genom att jämföra  "Skola för bildning", 1992, med "tydliga mål och kunskapskrav i skolan" som föregick LGR11, ser vi tydligt hur idén om kunskapande som både mål och process har ersatts av ett endimensionellt nyttoperspektiv; det gäller att "rusta anställningsbara medborgare". Det livslånga lärandet i det perspektivet blir ett medel för tillväxt, inte personlig utveckling. Det finns i och för sig avvikande åsikter om hur bra det fungerar, men att inriktningen ändå är den råder det inget tvivel om. Nordin tar upp en rad reformer som "...sammantaget pekar i riktning mot en förenklad och mer summativ syn på kunskap i syfte att möjliggöra en utbyggd central kontroll." Läs hela Andreas Nordins artikel i Pedagogiska magasinet.

Egentligen handlar det om hur outsägbart viktigt det är att skolan får, eller skall jag säga återfår,  en vision som skapar en vidare mening för dess existens, men också en riktning som huvudsakligen stavas humanism. Eftersom det valåret 2014 i stort sett råder koncensus mellan alliansen (FP) och (S) känns genombrottet inte direkt nära. Men med en tillräckligt stark valframgång för partier som försöker formulera en alternativ syn på bildning, utbildning och skola kanske  något positivt ändå kan hända. Jag tänker ta mitt ansvar!
Mikael Levy

Salvequick

Skollagen 1 kap, 5§

Utformningen av utbildningen

”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar /…/ Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.”

Det saknas NO-lärare; ”locka med pengar! Det saknas speciallärare och specialpedagoger; ”locka med pengar!!” Lärarna har för mycket att göra; ”ta bort arbetsuppgifter!” (åtminstone skenbart). Det är stökigt i svensk skola; ”utred, Mette!”

- Använder lärarna verkligen de disciplinära och andra särskilda åtgärderna som finns i femte kapitlet, Kan du komma på andra disciplinära åtgärder?

    I backspegeln; myndigheten för skolutveckling ersattes med skolinspektionen, utvecklingsdialogen med inspektioner, medskapande med styrning. LGR11 skulle peka så tydligt med hela handen så att inte ens svenska lärare skulle kunna missa riktningen; centralt innehåll. När geograferna ville mindre namngeografi ville Björklund mer, so be it!

    Mutor är nytt i BJ:s arsenal men logiskt. Den reformdemontering han just nu ägnar sig åt är dessvärre också logisk.

Svensk skola ”…ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”. Vem prövar Björklunds reformer? När de skriftliga omdömena togs bort i 6-9 sa JB att det gick bra, eftersom betygen ersätter. Betyg är summativa, omdömen formativa. Vem prövar Björklunds reformer? Betyg i sexan; föräldrar och barn vill ha det så! Lärarna vill ha det så. Vetenskap? Vem prövar…?

Skolministerns redskap för förändring bygger på kontroll och repression varvat med populism. Han ser sig säkerligen som demokrat, men beter sig inte som en sådan. Han hyllar säkerligen vetenskaplighet och beprövad erfarenhet, men agerar inte utifrån det. Han förenklar och skyr det komplexa, han lappar, lagar och plåstrar men tar aldrig reda på varför det blöder. Den kompass man möjligen kan skönja pekar bakåt, mot den tid då Björklund själv var elev. Han intresserar sig inte för andra idéer än dem som stödjer hans egna. Han vill inte analysera skeenden och reaktioner på djupet och därmed åtgärdar han inte heller på djupet. Det allra allvarligaste, det som har med grundläggande människosyn att göra, är att han inte tilltror människan egen förändringskraft. Han tror att yttre hot, repression och ibland mutor, kan leda till förändring. Jag vet att det bara är inre motivation som kan åstadkomma något. Jag tror att jag ingår i ett ganska stort kollektiv som har den uppfattningen. 

I dagens krönika i God morgon Sverige (P1) talade Göran Rosenberg om populism och nationalism i ett internationellt perspektiv. Jag vågar låna Rosenbergs slutkläm, eftersom den är en allmängiltig beskrivning som också stämmer väl med det ledarskap jag upplever är Björklunds. Inga andra jämförelser, förstås. Jag hoppas Göran Rosenberg inte misstycker!

Mikael Levy

”Så vad finns det att vara rädd för? Inte själva spöket så mycket, tror jag, som själva rädslan. Rädslan hos den parlamentariska demokratins partier och ledare att ta strid mot den falska förenklingen och den ohållbara kortsiktigheten. Rädslan att stå upp för det komplexa och krävande och långsiktiga. /…/  Den falska förenklingen och den ohållbara kortsiktigheten är populismens och nationalismens livsluft och demokratins problem. Ett problem som ingen annan kan lösa än vi själva.”

Hela Göran Rosenbergs krönika:
http://t.sr.se/1owKO6M

En handlingens man
Eller skall jag kalla honom mr quick fix, Jan Björklund? I Dn-debatt idag framgår det att lärare som tar examen i matte, fysik, biologi och teknik skall få en skattefri premie på maximalt 75000 sek.

Det som kännetecknar skolministerns reformpolitik är symptombehandling, nu har vi fått ytterligare ett exempel. 

Så här skrev jag i en av GP-bloggarna för ett tag sedan:

"Sammanhanget

En bra lärare fungerar i ett sammanhang som består av andra lärare. För att det skall fungera krävs det många och långa diskussioner om pedagogisk grundsyn, kunskapssyn, gemensamma förhållningssätt och mycket annat. Enorma mängder tid går till samplanering, sambedömning, elevhälsomöten och allt annat som krävs för att eleverna skall känna att de går i en, rättssäker, skola, inte i tio olika. Tillkommer samverkan med hemmen och samverkan mellan skolor för likvärdigheten på kommun- och riksnivå.    
    Dokumentation är en central del av undervisningen. Det talas i debatten om administration, men det här har ingenting med administration att göra. Jag har inte nämnt det viktigaste ännu: tiden med eleverna, lektionerna...

    Superlärare som i tv-såpan klass 9a som ensamma frälser massorna och skördar lagrar genom sin personliga utstrålning finns förvisso, men kommer aldrig lösa skolans problem. För det krävs det skickliga och lojala lagspelare.

Incitamentet

Jag är helt övertygad om att vare sig lön eller karriär kommer på första plats när det gäller att rekrytera lärare till skolan, eller att behålla dem vi har. Jag tror att det som biter är tids- och arbetsmiljömässiga förutsättningar att kunna göra det här ofantligt svåra jobbet på ett bra sätt, utan stress. När resultatet så påtagligt är beroende av laginsatsen kan det vara klokt att fundera en gång till på om t ex försteläraren är ett bra påfund."

Vilka lärare vill Björklund ha i sin skola? Vilka frågor ställer han sig? Vill han ha en lärare som fungerar i den kontext jag har försökt att beskriva ovan lär vare sig förstelärare, lektorer eller premier vara svaret. Det är inte heller djupare ämneskunskaper som är svaret för vare sig bättre ordning eller bättre resultat, två saker som förövrigt hänger samman. Det är lärare som förmår skapa relationer, hållbara relationer. Visst, forskningen  spretar lite här; det finns de som framhåller ämneskunskaperna som en grund för den egna tryggheten och därmed viktiga, och visst ligger det något i det. I Hatties megametastudie kommer ämneskunskaperna långt ner på listan, långt ner! I min värld, med de lärare som jag har varit kollega med, eller chef för, har ämneskunskaperna aldrig varit ett problem, däremot så mycket oftare förmågan att knyta an till barnen och ungdomarna. 

För mig är förslaget om premier direkt stötande. Det är ett djupt oansvarigt hanterande av skattepengar. Jag kommer med en druckens envishet fortsätta hävda att den sorts lärare vi vill ha i skolan lockas av goda arbetsförhållanden. Sådana som tillåter läraren att utföra allt som är viktigt inom ramen för sin arbetstid, med en rimlig ansträngning och med kraft kvar till ett liv utanför skolan. Det är lärare som brinner för lärandet, som  väljer lärarbanan för att de vill bli just lärare. Många av dem tappar vi idag, inte pga lönerna eller brist på karriärvägar, utan pga att uppdraget upplevs som omöjligt i relation till förutsättningarna..

Medan Björklund fortsätter att plåstra om patienten sprider sig infektionen och han har inte ens skickat ett blodprov till labbet. Så fort någon vill tala skola på djupet med den mannen glider han undan. Det är sorgligt, riktigt sorgligt!


http://www.dn.se/debatt/upp-till-75-000-i-lararbonus-for-matte-och-no-amnen/

Ordning och reda

Det är ingen som önskar något annat än ordning och reda, och självklart handlar detta ytterst om respekt. Så långt är det inga problem att hålla med Jan Björklund. Han bedyrar att det inte är lärarna han är ute efter, de skall stärkas (detta valår, min kommentar) säger han. Då måste det väl vara barnen som är fel då? Eller är det egentligen tecken på någonting helt annat, ett samhällsfenomen? Hur ser det ut med oss vuxna? Smaka på tonen i de sociala medierna, se hur förnedrings-tv i olika former vinner allt större popularitet. Det finns inga enkla samband, men det är rätt troligt att barn som slänger skräp på golvet har föräldrar som gör det samma, för att nu ta ett ganska oskyldigt exempel. Det finns en mängd andra aspekter också; att lärarna inte hinner se alla barn, inte hinner bekräfta dem. Att alltför många barn tar med sig föräldrars ångest och bristande framtidstro till skolan. Att alltför många barn tar med sig frustration hemifrån, frustration som kan rikta sig mot skolan, men också mot invandrare, hbtq-personer, mot snart nog vad och vem som helst. Tror Björklund verkligen att möjligheten att kasta ut en elev från en lektion överhuvud taget förändrar något? I bästa fall blir det lite lugnare inne i klassrummet en stund, men det leder inte till förändring. Det gör bara ansatsen att försöka förstå varför barn stökar, varför barn är respektlösa och skolkar.

På presskonferensen ställde Bengt Hansell några frågor som uppenbarligen besvärade Björklund. Hans poäng var att försöka förstå: om eleverna skolkar och beter sig illa måste det bero på något, eller är svenska barn genetiskt belastade? När Björklund ställer frågan om hur skollagen har påverkat situationen handlar det om de utökade befogenheter för lärare som skulle komma tillrätta med ordningsproblemen, dvs symptombekämpning. Om lärarna får tillräckligt stora befogenheter så löser vi problemet med respektlöshet och skolk? Tror han verkligen på det?

Metta Fjelkner som skall utreda detta har i sina direktiv även fått uppgiften att föreslå nya åtgärder. Låt oss hoppas att dessa är anpassade efter den tid vi lever i och de barn som faktiskt går i vår skola. Svaret på varför en del av våra svenska elever har svårt med respekten kan säkert delvis sökas i deras hemmiljöer och mediala verklighet. Det kan vi inte göra något åt i skolan. Men vi kan ändra på skolan. Om skola innebär att bli sedd och bekräftad, att bli hörd och att få arbeta med frågeställningar och innehåll som är angelägna för det enskilda barnet, då är vi antagligen på god väg. Om arbetssättet dessutom utgår från den tid vi lever i och om varje individ möts utifrån hens behov och utifrån hens förutsättningar är sannolikt halva jobbet gjort. Låt oss hoppas att Fjelkner tar fasta på detta i sin utredning, så vi slipper ytterligare reformer som handlar om repression.

http://www.regeringen.se/sb/d/1454

GP-bloggarna, blogg 1

GP-bloggarna

Blogg 1

140217

Måndag

Jag tror att jag först av allt behöver reda ut vilken herre jag skall tjäna. Stat eller kommun? I lördagens GP säger Stig Santa att det nog är lite skralt med pengar, men att han inte tycker att budgetöverdrag skall glorifieras – ”…är det ett sådant samhälle vi vill ha.” Klarar man inte uppdraget inom tilldelad ram skall det kommuniceras uppåt, så att politikerna kan prioritera. I söndagens GP säger SDN-ordföranden Ingrid Andreae att rektor skall hålla sig inom budgetram men samtidigt se till att det finns tillräckligt stöd för alla elever. Hon förstår dock att det kan vara svårt. Undervisningsrådet vid skolinspektionen i Göteborg Ulla-Britt Norin: "Vi tar ingen hänsyn till budget. Vi ska på statens uppdrag se till att skollag och läroplaner följs så att alla elever får det de har rätt till." Statsvetaren Jan Turvall är tydlig: ”skollagen gäller”. På samma fråga fick lärarna, enligt GP, från ledningen i stadsdelsförvaltningen Majorna-Linné, svaret: ekonomin.

Jag minns att jag någon gång på nittiotalet var på en förberedande ledarutbildning i GR:s regi. Ett av passen handlade om ekonomi. Föreläsaren, jag minns inte längre hans namn, var ekonom på stadsledningsnivå. Jag minns ingenting av föreläsning heller, utom detta: vi ombads räkna upp de styrdokument som vi ansåg styrde vår verksamhet. ”LPO-94, LPF-94, Skollagen, Barnkonventionen, Salamancadeklarationen...”, utropade vi med den övertygelse som den känner som faktiskt tror på vad hen gör. Föreläsaren hade förväntat sig det och log lite överseende mot oss stackars dårar i salen. Bakom ryggen hade han en skrift, skulle det visa sig. Fortfarande leende tog han fram den och la den, med en bestämd rörelse, på bordet framför sig. Det small till lite grand. Boken var Göteborgs stads budget. ”Det här är ert styrdokument, sa han!” Jag minns att jag var både arg och ledsen när jag kom hem den dagen.

Föreställningen att det går att lösa problemen med omprioriteringar inom den egna verksamheten bygger på att det finns någon form av överflöd som man kan avstå ifrån. För egen del, på min skola, finns inte ett sådant överflöd. Prioriteringar för mig, och sannolikt för de flesta av mina systrar och bröder där ute, handlar idag, konkret, om att väga olika barns behov mot varandra. Skall jag välja stöd till ett barn med tydliga inlärningsproblem eller prioritera förstärkning i en klass där trygghet och arbetsro är problemet? Skall jag sätta in extra resurser till niorna för att hyfsa statistiken, eller skall jag välja fyrorna...? Orimliga val, naturligtvis, men vardag för en rektor.

Ingrid Andreaes svar på frågan, om det inte är ett tecken på resursbrist när sju skolor av åtta har underskott: "Det kan också bero på hur man använder pengarna", är knappast någon vägledning för oss som ska lösa skolvardagen för våra elever. Svaret är ett underkännande av alla som dagligen trollar med knäna för att lösa resursbristens olösliga konflikter.

Så vilken herre skall jag tjäna? Kommunen eller staten? Barnen, förstås, vars rättigheter garanteras genom statliga styrdokument som skollagen, läroplanen och arbetsmiljölagen. Mitt uppdrag som rektor har under senare år i allt högre grad kommit direkt från skollagen. Där står det vad rektor ansvarar för. Där står det vad barnen och deras föräldrar har rätt att vänta sig. Skollagen är inte en dispositiv lag. Det innebär att den alltid gäller och att den inte är förhandlingsbar. Det känns inte som om jag har något val, egentligen!

Mikael Levy